Helg

Det har redan blivit lördag kväll. Veckan har gått fort och jag kan inte fatta att vi redan varit hemma i drygt en vecka. Samtidigt känns det som om vi inte ens varit borta. Veckan har varit tuff och intensiv, jag har känt mig lite stressad och har haft svårt att minnas saker som jag lovat eller saker som jag borde göra. Efter jobbet, de tre dagar som jag jobbat, har jag varit väldigt trött. Det har varit en stor omställning för hela familjen. Först och främst tiden, kunde först inte förstå varför Rebecca tjatade om att hon var hungrig varje kväll vi skulle lägga henne. Ändå tills någon smart människa talade omför mig att det inte var så konstigt, det var ju enligt amerikansk tid lunchdags.
Att gå från att ha varit hemma och tagit det relativt lugnt med två barn till att kliva upp klockan 6 på morgonen och jobba hela dagen i ett klassrum fullt med energiska barn har varit lite tröttsamt. Men det borde ju bli bättre. Att kliva upp klockan 6 på morgonen vet jag inte om det kommer att bli lättare men man kan ju hoppas.

Det är åter igen många känslor som rör sig. På något hemskt vis känns det redan som om det liv vi levt i fyra månader och som blev vår vardag har bleknat, det känns redan suddigt. Hemkomsten har varit rolig och fulltecknad, vi har träffat vänner och jobbat. Det känns som vi aldrig varit borta, som om tiden i USA redan är långt borta, lite overklig på något vis.

Tänker på tiden i USA med glädje men gråter ändå nästan vid minnet av den. Hur kan det vara så rörigt att man inte ens vet riktigt hur man känner?

Nej nu måste jag sätta fart igen. Marcus fyller år i morgon och det är farsdag. Vi har bjudit hit våra familjer på middag till klockan 13 så det gäller att komma i ordning så att det ser hyfsat ut. Jag ska strax börja rulla köttbullar, för det var maten som Marcus önskade.