Tuesday, July 11, 2006

4 juli

USA's nationaldag. Hade nog förväntat mig mera pynt på dörrar och flaggor, men vi får väl se om det blir mera av det i eftermiddag. Vid 4 tiden börjar folk dra sig mot McIntire park. Det är en stor park i närheten, där det kommer att vara 4 juli firande under eftermiddagen och kvällen. Det kommer inte att finnas parkeringsplatser så man får ta buss från K-mart. Vi får väl se hur vi gör. Jag tycker att det verkar omständligt, men vill samtidigt gärna vara med. Jag vet ju att jag tycker att det blir jobbigt med mycket folk.

Vi har ätit frukost, spelat spel, ätit glass med mera. Vi skulle försöka titta på det vi videofilmat hittills, men eftersom det är olika system här och i Europa så fick vi ingen riktigt bild. Marcus försöker fixa det med hjälp av datorn nu. Så får vi se om det funkar. Klockan är snart 12 och det är väl dags att tänka på lunch. Alexander behöver sova och sedan borde vi göra oss i ordning för McIntire park. Vi borde ha fika med oss, men vi har inget vettigt att ta med och inget att sitta på heller. Kanske tar vi med något litet och äter på restaurang efteråt.

Klockan har blivit halv 2 och Alexander sover middag. Jag och Rebecca gick till lekplatsen som ligger tvärs över gatan. Vi var där i ca 3 minuter, den är verkligen inte rolig. Marken är täckt med sten och bark. (Ingen EU-sand där inte!) Ingen sand i sandlådan, rutchkanan för varm att åka på.

Tänk vad löjlig jag är, kom på mig själv med att tänka på hemresan. Nu känns det så där konstigt. I morgon kväll har vi varit här i en vecka. Det har gått fort, om varje vecka går lika fort så är vi snart hemma igen. Samtidigt känns det som en evighet tills vi kommer hem igen. Har nog lite hemlängtan, det är nästan så man skäms lite.

Klockan har blivit 7 på kvällen, vi har badat och ätit, vi får väl se om vi orkar åka någonstans. Barnen, framför allt Alexander är trött. Kanske åker vi bara runt lite, barnen kan somna i bilen. Eller så stannar vi helt enkelt hemma. Det vore ändå kul att se hur de firar.

När vi var till Poolen var Penettis här (familjen vi hyr av), de har lämnat ytterligare madrasser och lite annat. Först kändes det pinsamt att de varit här och sett vårat stök. Men när jag tänkte efter så var det inte någon ordning hemma hos dem hellet. När vi åt där var det katthår på hela bordsduken.

Vilket äventyr vi gett oss ut på. Undrar just om jag kommer att lära känna några den här gången? Ska skriva till mina båda gamla värdfamiljer. Tack vare internet har jag hittat deras adresser. Ska nog skriva ett kort brev, så kan de välja om de vill svara eller inte, de kanske inte vill ha någon kontakt och då kan de bara slänga brevet. Jag vill ju inte tränga mig på.
Falconers bor bara ca 2 timmars bilfärd härifrån, så dem vore det möjligt att träffa. Undrar om de skulle vilja det?

Klockan är 11 och vi har just kommit hem. Vi tog i kragen och åkte till K-mart för att kolla hur bussarna fungerade. Det var gratisbussar till McIntire park. Det var massor av människor där. Vi gick runt och kikade lit, satte oss sedan bland alla andra för att invänta fyrverkerierna. Vi fick vänta ett tag men sedan brakade det loss. Är det ett långt fyrverkeri om man hinner tröttna på det? Det höll på i 25 minuter, det var i längsta laget. Men fint var det. Alexander var rädd och tyckte det var läskigt, han klamrade sig fast hos mig och Marcus och gömde ansiktet. Rebecca tröttnade efter ett tag. Efter fyrverkerierna tog vi oss snabbt till bussköerna. Vi kom inte med första omgången bussar som gick till K-mart men väl den andra. När vi körde från K-mart hade vi flyt. Grönt ljus i två korsningar med vänstersväng. I två andra korsningar blev det trängsel men på båda ställena kom MC polis snabbt på plats och dirigerade trafiken. Det gick mycket smidigare än vad vi tänkt oss att komma hem med så mycket bilar i rörelse.

3 comments:

Prinsessmamman said...

Måste väl ändå vara lättare med hemlängtan när man har familjen med sig. Värre att resa ensam som tonåring...

Ulle och familjen said...

Jo det är sant. Men det var mera tillrättalagt förra gången jag var här. Nu är man mer "on our own". Men det är ju en trygghet med familjen helt klart. Tack för dina kommentarer. Jag gick in på din blogg emellanåt i går kväll när jag skrev på min blogg. Marcus kom in och undrade vad jag skrattade åt! Då satt en trött Ulle med skrattårar i ögonvrån. Hade ju bara läst om Storasyster och Lillasyster. Du skriver så roligt!

Prinsessmamman said...

Tack! Ja, man får ju dela med sig av de små guldkorn barnen klämmer ur sig ibland! =)