Hur gör jag nu?

Nu äntligen har vi fått tillgång till internet, det har varit hett efterlängtat kan jag säga. Jag har skrivit dagbok för hand, i en bok i snart två veckor!!! Ni kan ju föreställa er, det är sida upp och sida ner. Hur ska jag kunna lägga in det här?
På något vis måste jag komprimera mina anteckningar och få in dem här. Hm det är lite jobb, men det ska väl gå bra. Det kommer att bli väldigt långt i början dock. Jag får nog klura på det tills i morgon.

Men jag kan ju börja med att berätta lite om resan osv.

Resan över gick över förväntan, är man inställd på katastrof så kan det ju inte bli annat än bättre. Vi åkte från Götene vid 3 tiden på natten mot onsdag. Tomas skjutsade oss och hjälpte oss in på flygplatsen, det var en stor hjälp. Vi hade lite tid att sätta oss vid vår gate och barnen satt med pannorna tryckta mot de stora fönstren för att titta på alla flygplan, lastbilar och annat spännande som rörde sig där ute.
Den första flygturen var på knappt två timmar och gick hur bra som helst.
På Heathrow fick vi nästan 3 timmars väntan. Det var lite segt, men gick ändå ganska fort. Vår sulky som vi tagit med oss var vi tvungna att checka in så den hade vi ingen nytta av på flygplatsen. Det var synd för vårt handbagage var tungt och att dessutom bära på en tvååring frestade på.
Nästa flygning skulle vara i 8 timmar och oroade oss lite mer. Alexander skulle inte ha en egen stol eftersom han reser som spädbarn. Men vi hade flyt. På vår rad fanns det fyra stolar, varav en var upptagen av en kille. Planet var inte riktigt fullt och han flyttade på sig. Alltså fick vi en stol per person. Det var skönt kan jag säga.
De 8 timmarna var dryga, men det gick bra. Rebecca sov inte någongång på resan över. Jag slummrade stundvis och Alexander och Marcus tog en längre tupplur.

Väl framme i det förlovade landet, var det inte alls regnigt och svalt som väderprognosen sagt, utan 30+ och fuktigt så in i vassen.
Gary, pappan till han vi hyr av, mötte oss på flygplatsen och tog oss till deras hus. De tyckte inte att vi skulle köra direkt till Charlottesville eftersom vi lyckats komma mitt i rusningstimmarna. De bjöd oss på pizza och berättade lite om huset och bilen som vi skulle ha.
Till sist körde vi mot Charlottesville, en resa på ca 2 timmar. Det gick bra till en början, barnen somnade och vi körde på. När vi närmade oss vårt mål, vart vi osäkra på vägbeskrivningen och körde fel några gånger. Inga stora missar, men ändå fel. Jag var tvungen att ta ur mina liner och Marcus kände likadant. Jag hade inga bekymmer men det hade Marcus. Han fick inte ut linsen i höger öga, efter ett tag gick det men han hade ont och såg inte bra på ögat. Vi blev tröttare och tröttare. Bytte förare ofta sista biten. Tillsist var jag tvungen att köra för Marcus såg inte bra.

När vi äntligen hittat rätt gata och hus, bar vi in de sovande barnen. Efter ca 30 timmar skulle det bli väldigt skönt att lägga sig i en säng och blunda. Men ICKE. Marcus öga var inte bra och han hade ont. Vi ringde familjen som vi hyr av och frågade dem vad vi skulle göra. Sent var det ju. Klockan var halv 11. De beskrev vägen till sjukhuset, jag var för trött för att fatta beskrivningen. Vi ringde Marcus handledare på universitetet, han bor nära. Sang, som han heter kom hit och hämtade Marcus. De kom tillbaka vid halv 3. Marcus hade lyckats med att repa hornhinnan. Det läkte fort och är nu bra igen.

Ja det var bara de första 48 timmarna på vårt äventyr!
Det har varit lite lugnare efter det, men det finns ändå mycket att berätta. Ska ta mera i morgon. Det kommer som sagt att bli långa stycken så här i början.